Om boken: 2013 / Alekhines berättelser tenderar att bilda en enda text, precis som kvicksilverbollar tenderar att bilda en giftig pöl. Att en dag ha en samling av hans verk i en bokhylla kommer att innebära att ha minst ett människoliv sensuellt och korrekt nedtecknat. Det finns inget gemensamt med Proust här. Alekhine är en polär, taggig planet. Han är patologiskt oförmögen att ljuga. Han känner att han är skyldig att kunna som författare, men han bryter alltid ner till sanningen. Detta är hjältens och författarens synkrona röst, som kommer att upphöra att existera om den inte blottar sitt samvete. Alekhines läsare är hans sista dom. Varje pretentiös sak förlöjligas, huden slits av. Det är därför en så skarp, tragisk verklighetsuppfattning, upplevelsen av det moderna ryska livet som skärselden.